Hellre än att bli sviken flyr hon.

Hellre ensamhet än övergivenhet.

Att finnas till, sedd och bekräftad. Från den stund vi börjar söka kontakt med omvärlden är det bekräftelsen vi söker. Älskad och berörd. Tilliten är skör, så lätt att trasa sönder. Vi flyr kärleken av rädsla att bli svikna.

Finns jag utan denna beröring?

En mjuk, nära feminin framtoning, men beredd att döda för sin övertygelse.

Arvtagare till en svindlande stor förmögenhet, men lever under enkla omständigheter.

Osynlig och hemlighetsfull, men ständigt närvarande.

I detta garn snärjer han oss med alla obesvarade frågor.

Vad får er att så förlora er distans och humor: Osynliga partiet, Al Qaida, Sverigedemokraterna?

Motkrafter: Amos Oz, Almodovàr, Charlie Chaplin

Läste en bok för mer än tjugo år sedan som jag får lust att läsa om: Onda Andar av Dostojevskij. En bok om politisk aktivism som går överstyr, om ondska.

Mycket av detta sökande övergick så småningom i skådespeleriet. Där kom jag att gestalta denna samma längtan. Mycket handlade om att överkomma ”jagets” begränsningar och tillkortakommanden. Dialogen. Mötet med den andre i ett tillåtande rum som kunde upphäva de samhälleliga konventionerna. De förkvävande.

Minns att Jacques Brels konstnärsskap kom att utgöra den perfekta sinnebilden för vart jag ville. Även om jag inte lyssnar lika frekvent längre, så är det nog så fortfarande.

Av denna längtan finns nog en hel del kvar trots allt. Jag får inte riktigt ihop mig själv med en del av de normer och pålagor som är så manifesta i vårt Sverige. Längtan efter detta ”frihetens rum” finns där ständigt.

Det började någon gång under gymnasietiden som ett försök att ta mig ur ensamhet och förtvivlan. Att hitta mig i relation till omvärlden genom att pröva olika identiteter. Det blev genast väldigt allvarligt och befriande. Plötsligt kunde jag stiga fram som den fula ankungen och lägga av mig de täckelser av tristess som jag upplevde höll mig fast i 70-talets Malmö. Hade ett väldigt starkt och passionerat förhållande till skådespeleriet, men nog ingen tanke att det skulle vara ett yrke.

Men så blev det. Mer av en slump än målmedvetenhet. Jag kom att älska stunderna av extas som gestaltandet, dansen, musiken kunde försätta mig i. Hatade andra aspekter av det. I namn av konsten kan man tillåta sig ganska mycket av utnyttjande och förnedring av människor. Dessutom blir många skådespelare invanda att vara till för andras förverkligande. Starka regissörer kan anta sektledarens manér och skapa ganska ohälsosamma klimat kring sig.

Jag försökte utnyttja situationen och njuta de stunder jag kunde gestalta min livskänsla genom de roller jag gjorde. För att vara en bra skådespelare måste du ha en reflekterad syn på livet och vad som är viktigt för dig, gjuta detta i den form som är din karaktär och få din karaktär att bära den berättelsen. Min upplevelse är att det var det jag höll på med under dessa år.

Problematiken uppstår då du inte har någon roll som rymmer den berättelsen. Den kan vara för liten och torftig för att du ska kunna fylla den med en meningsfull berättelse. Du är nästan tvungen att att ha en karaktär som kan representera något existentiellt livsöde för att lusten ska uppstå-och skådespeleri liksom all annan konstnärlig verksamhet måste bygga på lust.

Förlorar du den-gör något annat.